Jag utmanar nu den största utmaningen jag har. 

Jag åker hem, svagare än någonsin men samtidigt så mycket starkare än någonsin. 

Det som jag alltid sett som otillåtet, tabu och fel är det som egentligen är högst tillåtet, rätt och det svåraste jag någonsin gjort. Jag går emot regler, mig själv och allt jag tror på. Jag bryter den bana som jag var meningen att bryta väg för.

Jag tog fel väg, gick vilse och har hittat tillbaka. Tror jag och hoppas jag.

Själva bemötande jag kommer behöva ta när jag väl är hemma är det tuffast men det är kanske menat att jag då lär mig lite av den kaxiga attiyd och image jag aldrig har haft men så väl behöver.

Det är nu lägger grunden för vad som ska komma att bli min väg i framtiden och jag tror jag gör rätt. 

Myrorna har kommit tillbaka i kroppen, händerna darrar och det är svårt att andas. Det var längesen och nu är dem tillbaka. 

Jag hatar dem och det enda jag vill är att bara ta stryptag på dem. 

Jag tror inte det är det här är det jag vill.  Men jag vågar knappt tänka den tanken eller mindre ens säga det för mig själv. 

Jag har alltid sett på det som ett nederlag om jag skulle åka hem. Men på en sida så kanske jag är starkare av mig om jag vågar åka hem? 

Varför kom jag hit från första början? 

Jag tror jag kom hit för att jag visste undermedvetet att  jag måste, som jag redan tjatat om så mycket, börja värdesätta de värdefulla ting jag har där hemma som jag inte värdesatte innan jag åkte hit.

Medvetet åkte jag hit för att bli starkare, och göra något med mitt liv. Var det en täckmantel? Åkte jag hit för att jag som alltid flydde, men någonstans i flykten kom jag på att det är det jag ska sluta att göra. 

Eller sitter jag här och kommer på massor med motiv för att jag ska åka hem för att det är det jag längst bak i huvudet vill göra? Eller är det det jag vill göra?

Jag har redan efter den här korta vistelsen förstått att jag vill börja plugga. Det hade jag inte kommit underfund med hemma. Och jag har börjat öppna mig för dem som ska vara mig närmast, iallafall i skrift  och det är inte så lite när det väl kommer till mig. 

Så frågan är. ska jag åka hem? 

Hela min kropp stretar emot för att enligt mig, min uppväxt och mina tankar är det det man inte ska göra. Kanske är det dags för mig att ändra på det? Dags för mig att bryta mönstret?

Jag låter lugn, men det är helt motsatsen vad jag är. 

10 dagar är en evighet här, men inte ens en sekund hemma. 

Jag är orolig inför imorgon.

Magen och hjärtat säger en annan sak än vad hjärnan gör. 

För en gångs skull lyder jag hjärnan, och jag tror inte jag gillar det. 

Herre. Oväntad information som man inte trodde skulle hända vände upp och ner på mitt hjärta. När kommunikationen är via skrift kommer andra perspektiv och tankar in. Kan man känna sig uråldrig mot den människa som ska vara uråldrig. Kan man vara äldre i sinnet än vad man ska vara? Kan man vara så mycket yngre i sinnet än vad man ska vara? 

Jag stödjer det stöd som skulle vara mitt stöd. 

Jävla skithjärta. Sluta tänk. 

Den första tiden är jobbig jag vet. Men måste det vara så jobbigt? 

Genom de 8 dagar jag har varit här har jag lärt mig mer än vad jag skulle ha gjort på ett halvår där hemma. Om ens det. 

För att förstå och kunna ge den uppskattning som allt det där hemma är värt, krävs radikala beslut.

Jag har kommit närmare vetskapen om vem jag är än många andra i min ålder. 

Många händelser som kunnat dra ner mig i skiten, och även gjorde det för ett tag, vände jag till positiv lärdom. Du måste ge för att kunna ta. Du vinner ingenting utan att satsa. 

Visst jag har mått skit och varit på min absoluta botten, men om inte jag hade varit med om det jag har varit med om så hade jag inte varit den person jag är idag. Och jag vill vara den person jag är idag. 

På ett sätt är det därför jag vågar satsa, utmana och pusha mig på det här sättet. Jag är stensäker att jag kommer få ut mer än vad jag satsar. Jag har redan kommit lite närmare vem jag är och vad jag värdesätter. 

Du måste få avstånd för att komma närmare.     

Jag åkte ensam för att jag behövde sätta mig i en utmaning som jag själv satt mig i och som var på mina villkor och som jag behövde klara ensam. 

Bevisa för mig att jag är starkare än vad jag tror jag är. 

Vi var på Dolce igår. En hiphop - R'n'B klubb och jag såg mina första celebrities.

Moby and Joe Thomas. 

Vem Joe Thomas är har jag ingen aning om. Men man såg direkt att han var en kändis.. 

Och just det. 

"Jesus loves you" - citat från random dude när vi lunchade på Mexicali. 

Snacka om att vara känslomässigt ostabil. 

Nu har det hänt twice att jag ringt till pappa och så fort jag hör han säga hej börjar jag lipa.  

Och jag har alltid tyckt sådant är löjligt. Jag tror jag tar tillbaka det. 

Eller kanske inte. Jag tycker nog fortfarande det är löjligt. 

Jag var i Camden igår. Där blev jag erbjuden att köpa Ecstasy och vi var även på en wacky bar vid namn Purple Turtle. Där kändes det som att vara tillbaka i rockens glamdagar 80talet. Tänk hårsprayade svarta/platinablonda gigantiska hårrufs, massvis med kajal runt ögonen - på tjejer och så även på killar. Och just det!! Vi får inte glömma de stora mcknuttarna med skinnväst som sitter med sitt långa hår i ponytails och glor från hörnen. 

Och ja!! har inte åkt fel en enda gång med bussarna även om det - tydligen - blivit en del omvägar. Credit. 

Bobo. ska vi leka terrorister och spränga iväg den crocsbutiken som är överfylld till bredden av crocsskor som jag såg idag?

Thérese, du kommer döda för min nya plånbok.

Jag är barnet och du är den vuxna. Så bete dig som en och låt inte mig ta över rollen. Låt mig vara barnet! 

 Åh. Det är bra. Det är riktigt bra.

hinder. familj. utbytbart. romantik. vilja. höstrån. mörker. ljus. olust. avslut. hemligheter. besvikelser. London. humor. Tjörn. blod. bror. öppenhet. tystnad. måleri. tankar. känslor. höblomma. ensamhet. ovilja. längtan. nytänkande. humör. hinder. psyke. lungor. hemligheter. olust. påminnelser. Göteborg. hjärta. dåtid. nutid. betydelse. tofsar. ungdom. inställsamhet. frågetecken. ärlighet. ovisshet. saknad. Danmark. prat. sthlm. tro. syster. skratt. närvaro. tillhörighet. falskhet. tårar. osäkerhet. dörrar. drömmar. leenden. vänner. hjältar. förskjutning. ångest. kärlek. vitt. fest. alkohol. gammalt. saknad. luft. vuxna. ansvar. oansvar. farbror. tårar. möten. hav. djup. mod. rädsla. feghet. ovisshet.

saknad.

Varför kan inte världen vara full av sanning och ärlighet? 

Så mycket och så stort som har fyllt vårt liv. Är inte det tillräckligt för att få oss att öppna ögonen? 

Jag vill kunna se - utöver alla fasader och hemligheter som finns. Och som vanligt hade jag högre tankar om allt. 

Pratet som skulle bli av blev inte något. Mycket på grund av instängda känslor och att det faktiskt finns folk som är bättre än mig på att fly. Men tyvärr så försvinner det inte och vi förflyttar det bara framåt tills det blir oundvikligt. 

Inspirationen kom och gjorde att jag försvann i det dunkla och abstrakta under några timmar. Det var skönt och längesen det fungerade. 

And i'm mesmerized. Åt det dåliga hållet, tyvärr. 

Om man vet att det inte har bra konsekvenser - varför gör man alltid det ändå? 

Idag gjordes ett besök tillbaka till dåtiden. Och ja. Vissa moment i dåtiden saknas faktiskt. Oändligt mycket. 

Samtidigt så saknas andra moment i dåtiden helt åt andra hållet. Oändligt lite.

Ett besök, några bilder, några tankar, och ensamheten med känslan av att man inte är ensam, kan vara enda som behövs för att den förlorade inspirationen ska komma tillbaka. Med toppad inspiration och kreativitet försökte jag. 

Men när känslan, tankarna och inspirationen inte vill lämna hjärtat och hjärnan, gå ner i högra armen och dess fingrar till blyertspennan jag håller funkar det inte. 

Funkar det bara när jag mår som sämst? När jag inte ens kan förklara insidan i ord utan måste rita hur min insida ser ut? 

Det jag ritade idag kunde vem som helst ha ritat. Varför är jag ena stunden bäst och andra stunden sämst? 

Oväntade händelser som var väntade gör att humöret hoppar upp några steg. Tänk att så lite, gör så mycket. Varför gör vi inte lite, mer? 

Naiv och blåögd. Öppna ögonen havsöga! 

Varje gång man har klarat att klättra upp till toppen av berget faller man ner. 

Men när man ska klättra upp igen, klättrar man med större styrka och precision än innan.  

Ur allt dåligt kommer någonting gott.

Men det hindrar mig inte för att skrika lika mycket - eller mer - för varje fall.

Insikten att jag är en stark person kom när jag minst anade det och vid tidpunkten när jag minst kände mig som det. 

När någon nära är där jag var och tar till det yttre för att hjälpa sig själv - vilket verkligen inte är att hjälpa sig själv utan bara är att skjuta landningen på fallet framåt. 

Överallt runt mig, och alltid så ofta runt de jag tycker så mycket om. Jag kokar inombords och tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag är fruktansvärt arg och jag blir väldigt sällan riktigt arg. Och nu är det inte ens tillåtet att bli det. 

Man kan sitta och ställa frågorna varför och hur, många gånger, men det kommer inte hjälpa. Ta tag i det, prata och var nära.  Alla tre faktorer skrämmer skiten ur mig och att vara nära är det jobbigaste enligt mig. 

Det är då min överlevnadsinstinkt sätter in och säger att jag ska fly. och jag hatar det.