Varje gång man har klarat att klättra upp till toppen av berget faller man ner. 

Men när man ska klättra upp igen, klättrar man med större styrka och precision än innan.  

Ur allt dåligt kommer någonting gott.

Men det hindrar mig inte för att skrika lika mycket - eller mer - för varje fall.

Insikten att jag är en stark person kom när jag minst anade det och vid tidpunkten när jag minst kände mig som det. 

När någon nära är där jag var och tar till det yttre för att hjälpa sig själv - vilket verkligen inte är att hjälpa sig själv utan bara är att skjuta landningen på fallet framåt. 

Överallt runt mig, och alltid så ofta runt de jag tycker så mycket om. Jag kokar inombords och tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag är fruktansvärt arg och jag blir väldigt sällan riktigt arg. Och nu är det inte ens tillåtet att bli det. 

Man kan sitta och ställa frågorna varför och hur, många gånger, men det kommer inte hjälpa. Ta tag i det, prata och var nära.  Alla tre faktorer skrämmer skiten ur mig och att vara nära är det jobbigaste enligt mig. 

Det är då min överlevnadsinstinkt sätter in och säger att jag ska fly. och jag hatar det.