Ett år har gått. Nästan på pricken.

Ett år med innehåll till fem och tidsmässigt som tio. 

En tår rullar ner över kinden och jag sitter på sjätte våningen och lyssnar på regndropparna. Jag låter tankarna rulla och mitt hjärta är för stort. 

Koncentrerat och hoppressat. Mycket aggressioner på lite plats. Det som ska vara, och också är, är underbart. Jag ser det och vet det. Men tankarna trängs undan. 

För att jag inte har det? För att differensen är så enormt stor så det inte ens finns utrymme för den? För att det är fint och det aldrig funkar för mig? För att jag har hjärnspöken och har en tanke? 

Jag har ätit  obegränsat (vilket aldrig är ett bra ord för mig) med kräftor och räkor. 

De andra har druckit vin. Massor med vin. Och ätit några kräftor. Och några räkor. Men mest har de druckit vin. 

Min sen länge drömfria sömn har ersatts av nätter fyllda av händelser. 

I natt vaknade jag av en rusande puls som tycktes höras över hela rummet.

Massa folk var fångade på Svanvik av stereotypen för en våldtäktsman. 

Jag var den enda som fortfarande var fri och kunde rädda allihop.

Liknande mardrömmar har jag haft sedan jag var mindre. Att jag skulle rädda alla, dock har jag aldrig lyckats. Jag har alltid blivit fångad eller vaknat innan.

När ska jag inse att jag inte kan rädda alla?

Imorgon ska jag till kyrkan. Så ofta som jag har varit där dem senaste två veckorna har inte jag varit sedan jag konfirmerades. 

åker ut bort långt härifrån. försöka. försöka glömma och komma ihåg. 

bli stark. lyfta världen med en hand. göra om taggtråden till en tråd. 

bli svag. riva och rasera. bygga upp och klara sig. 

ge glimt. ge ljus. ge sol.

älska som det är.

Livets bästa låt kommer upp men känslorna av lugn som brukar infinna sig ersätts överraskande av en vildare, mer otämjd blandning. 

Antagandet att en färgexplosion senare skulle dämpa hjärtats takt efter ett ögonblick, gick vi bet på. 

Ofta blir det att resorna runt om i landet hamnar i närhet av varandra. Jag gillar det. Det gör så att jag flyger. Att jag inte dimper ner och börjar tänka att jag inte kan flyga. 

För det är ju faktiskt så att det är att flyga jag gör allra bäst. Och det kommer komma en tid då jag kommer flyga konstant.

Tills slut blir riskerna bara dumdristiga och jag förstör mer än vad jag kommer få tillbaka på en lång tid. Då en kommentar, en mening, ett ord raserar och bryter. 

alla celler i kroppen blir märkligt påtagliga och blodet rusar genom alla tänkbara vener och artärer som finns. känslan av att luften inte kommer räcka till skräms och ger en lämning av stickande armar och ett bultande och värkande hjärta. värken kommer dock inte av rädslan. den kommer av en helt annan orsak men gör minst lika om inte mer ont. jag vill jag vill jag vill men jag vet att tankarna ska gå i andra riktningar. för jag vet att det inte går och jag inte kan spela efter spelreglerna och jag måste fuska och hitta på egna spelregler. det är det som är meningen att knuffa ut spelpjäsen så den kan börja om från start och jag kan gå i mål med ett försprång på hundratusenfemtio steg minst. och då är den gula spelpjäsen obetydlig eftersom spelet är slut men även den röda spelpjäsen är obetydlig, så varför spela? så lite som behövs, så lite som förstör. så lite som sägs, så mycket som förblir tyst. så mycket som följer med till graven. inga hemligheter, bara osagda meningar.

det gör så ont. för jag vill ju det så förbaskat förbaskat mycket.

Jag vill var otrevlig, krossa porslin och säga till dem att reagera. Dock så är mina armar, ben och tunga kvar i sina positioner och dagliga rutiner. 

Det är bra. Det ska komma från andra hållet. 

Branäs var bästa på länge och pumpade upp nivån till jämnt igen. 

Förhoppningsvis kommer jag upp över nivån då det som är närmast mitt hjärta kommer att besökas i minuter, timmar eller dagar beroende på hur man ser på det. 

Mycket är i luften. Mycket som öronen ska hållas för på. Mycket som sägs på liten grund. 

Mycket som skakar benet på var sin sida. Monstret som rycker i byxbenen och försöker välta, putta och rucka omkull en. 

Eskalering eskaleras och det känns som en enmansshow. Som att vara den som är inne i hjärnan och försöker sortera snabba tankar. 

Det blir svårare än svårt att göra det som känns rätt för tillfället. Mest för att vägen och känslan dit är skuldfylld även om det är en känsla som inte ska tillhöra vägen. 

Nu ska jag försöka packa till Branäs. Tyvärr kommer jag vara orolig längst in på stora dagen. 

Men allt kommer bli bra. Så småningom. 

Man seglar bara ensam om man inte tror att det går att segla tillsammans. 

De tankar behövs alltid och kommer alltid vara nödvändiga. 

Det finns för övrigt IP-adresser så du kan lika gärna skriva vem du är. För jag vill att du står för det om du säger så. 

Jag har ett ben på en sida och det andra benet på motsatta sidan. Rädd för att röra mig, rädd för att göra fel, rädd för att göra rätt. Ord, meningar och stavelser tänks noggrant ut innan mina läppar bildar och formar. 

Jag är rädd för att såra de som jag tycker så mycket om, rädd för att förlora men samtidigt så rädd för att få.

Ilska, vrede och raseri pushar, bankar och slår och tar större och större och mycket plats. Jag är arg. Så in i helvete.

Mjuka tankar har fått ett hårt skal.

Skalet hårdnar från dag till dag, men mjukhetens massa förblir den samma. 

Och jag är bra som fan.

Gammalt blir återigen uppnystat, på gränsen till lika nytt som då. 

Gamla sanningar är nya hemligheter. Gamla hemligheter bjuder på nya sanningar. Lika förvånande och skrämmande varje gång. 

Nya insikter på vad som hände och händer raderar gamla insikter. Sämre blir bättre, men märks inte eftersom man lever i livet.

För att vara stark måste man vara svag.

Jag har precis haft, verkligen verkligen en verklig dröm. Det kändes som någon stack en kniv i hjärtat och vred om och vred om tills den drogs ur, för att sedan med en gång stickas in och vridas om igen. 

Drömmars innehåll är till 90% baserat på verkliga livet. Ouch. 

Jag tror att allt har påverkat mig mer än vad jag trodde. Att även om jag trodde att jag arbetat mig igenom det mesta så kommer det alltid finnas spår av det.

Förvånande och skrämmande händelser som förvånande nog fortfarande ger insikt i vem och vad jag är, och även vem jag och vad jag inte är, dyker upp. Det är sådana tillfällen då jag saknar något. Något jag inte kan sätta fingret på, något som ska finnas där som inte finns där. 

Jag måste bearbeta, arbeta och tänka. Jag måste lämna, slappna av och lita. 

Jag vet ju vad jag vill. Varför är jag så orolig, varför är jag snurrig. Varför oroar jag mig när jag vet att jag måste? 

Och min fot gör ont. Fan.

Vad händer? Vad sker? Vad är jag för någonting och var är jag någonstans?

Jag längtar, jag saknar, jag vill.

Jag vill vara bekymmersfri. Jag vill känna att jag gör rätt. Jag vill kunna tror på mig själv och säga att jag är bäst. 

Mina skor är på och redan knutna. Förväntan ligger i luften och jag har lyssnat på samma låt i snart...... ett dygn.

Jag ska tillbaka till ön, huset och rummet där de många minnena - dåliga och bra - finns och som har gjort mig till vem jag är. 

Vargtimmen och framåt spenderas i en bil med de som vet vem man är och som vet hur man tänker och känner. För de gårdagar som har varit och utspelats var med dem. 

Även om ingenting är sig likt nuförtiden och även om det känns annorlunda, så är allting likadant - bara det yttre och lite till är förändrat. 

Världen är omvänd. Vad hände? 

Det ouppnåeliga blev krossat, förvrängt och plötsligt väldigt nära den hårda verkligheten. Det efterlämnar många och mycket. Fundersamhet, ensamhet och frågetecken är bara en del av vad som cirkulerar och snurrar. 

Beslut som dessa kan inte göras av en svag person. Besluten togs med ett starkt hjärta, oerhörd självmedvetenhet och otrolig målmedvetenhet - men person i fråga vet inte om det själv. 

Jag kommer aldrig sluta tro. För jag vill.

Hey Lover - Tiger Lou.

Jag har ett minne som alltid lockar fram tårar när jag tänker på det. Tårar gjorda av glädje - eller kanske snarare av kärlek och närhet. Minnet består av en reaktionen som blev till vid ett förändrande ögonblick i mitt liv. 

Minnen som det här berör något speciellt. Inte för att de verkar speciella sedda med utomstående ögon, utan för att en viss person ändrade på "reglerna", gick mot strömmen och gjorde vad man ska göra. Vilket var otroligt oväntat, betyder oerhört mycket och kommer alltid påverka mig starkt. 

Varje gång jag tänker på denna händelsen blir jag mjuk som skumgummi inom mig. 

Folk finns där för dig, vad som än händer - och tro inget annat. 

Ibland får jag impulser som man inte ska lyda. Vid de flesta sådana impulser sitter det en minidjävul på min vänstra axel och säger skicka skicka skicka. Det är ett tryck, gör det! Och vid 99% av impulserna så trycker jag innan min miniängel på min högra axel rycker in och säger stopp. 

Vid det här tillfället var det den 1% av impulserna som blev resultatet. Men åh. vad det tydligen skulle vara en av de 99% för hux flux hade jag tryckt UTAN att mena det. 

Jag har även blivit dragen ur min varma stora sköna säng för att släppa in betongborrare i lägenheten vid 8.30. KOM DOM?! nej. 

Så nu väntar jag på att Camilla ska vakna och höra av sig så jag kan ha roligt. 

För att njuta av skönhet måste du se på det med svagt intresse. Om du äter upp det eller ger det för mycket intresse försvagas det eller försvinner helt. 

Skönheten lockar fram ditt inre behag, ger dina känslor fritt spel och stimulerar dina känslor, intellekt och fantasi. Att avstå och hålla tillbaka den stimulansen är svårt. 

Men den sanna och ärliga skönheten upplever du inte förrän du får ett riktigt gensvar av den. Ändå är det inte säkert att den kommer stanna för evighet. 

Tidiga morgnar är vardagsmat och framtiden är fylld med pepp och resor kors och tvärs över Sverige.  

Jag har varit till stor hjälp med att äta upp Théreses proteinrika makaronförråd. och hennes kaklåda...... oj. inte meningen. 

Vi satt även och dreglade över en ung och ren Brad Pitt, funderade på att gå med i Death game och köpa bananer och gurkor som vapen. Och en och annan flytväst så att vi är säkra... 

Mål sattes upp och är snart avklarade. Yey. 

Vid den här tiden imorgon är jag på det stället som ligger mig varmast om hjärtat. 

Jag längtar.