Idag gjordes ett besök tillbaka till dåtiden. Och ja. Vissa moment i dåtiden saknas faktiskt. Oändligt mycket. 

Samtidigt så saknas andra moment i dåtiden helt åt andra hållet. Oändligt lite.

Ett besök, några bilder, några tankar, och ensamheten med känslan av att man inte är ensam, kan vara enda som behövs för att den förlorade inspirationen ska komma tillbaka. Med toppad inspiration och kreativitet försökte jag. 

Men när känslan, tankarna och inspirationen inte vill lämna hjärtat och hjärnan, gå ner i högra armen och dess fingrar till blyertspennan jag håller funkar det inte. 

Funkar det bara när jag mår som sämst? När jag inte ens kan förklara insidan i ord utan måste rita hur min insida ser ut? 

Det jag ritade idag kunde vem som helst ha ritat. Varför är jag ena stunden bäst och andra stunden sämst? 

Oväntade händelser som var väntade gör att humöret hoppar upp några steg. Tänk att så lite, gör så mycket. Varför gör vi inte lite, mer? 

Naiv och blåögd. Öppna ögonen havsöga!