Den första tiden är jobbig jag vet. Men måste det vara så jobbigt? 

Genom de 8 dagar jag har varit här har jag lärt mig mer än vad jag skulle ha gjort på ett halvår där hemma. Om ens det. 

För att förstå och kunna ge den uppskattning som allt det där hemma är värt, krävs radikala beslut.

Jag har kommit närmare vetskapen om vem jag är än många andra i min ålder. 

Många händelser som kunnat dra ner mig i skiten, och även gjorde det för ett tag, vände jag till positiv lärdom. Du måste ge för att kunna ta. Du vinner ingenting utan att satsa. 

Visst jag har mått skit och varit på min absoluta botten, men om inte jag hade varit med om det jag har varit med om så hade jag inte varit den person jag är idag. Och jag vill vara den person jag är idag. 

På ett sätt är det därför jag vågar satsa, utmana och pusha mig på det här sättet. Jag är stensäker att jag kommer få ut mer än vad jag satsar. Jag har redan kommit lite närmare vem jag är och vad jag värdesätter. 

Du måste få avstånd för att komma närmare.     

Jag åkte ensam för att jag behövde sätta mig i en utmaning som jag själv satt mig i och som var på mina villkor och som jag behövde klara ensam. 

Bevisa för mig att jag är starkare än vad jag tror jag är. 

Vi var på Dolce igår. En hiphop - R'n'B klubb och jag såg mina första celebrities.

Moby and Joe Thomas. 

Vem Joe Thomas är har jag ingen aning om. Men man såg direkt att han var en kändis.. 

Och just det. 

"Jesus loves you" - citat från random dude när vi lunchade på Mexicali.