Myrorna har kommit tillbaka i kroppen, händerna darrar och det är svårt att andas. Det var längesen och nu är dem tillbaka. 

Jag hatar dem och det enda jag vill är att bara ta stryptag på dem. 

Jag tror inte det är det här är det jag vill.  Men jag vågar knappt tänka den tanken eller mindre ens säga det för mig själv. 

Jag har alltid sett på det som ett nederlag om jag skulle åka hem. Men på en sida så kanske jag är starkare av mig om jag vågar åka hem? 

Varför kom jag hit från första början? 

Jag tror jag kom hit för att jag visste undermedvetet att  jag måste, som jag redan tjatat om så mycket, börja värdesätta de värdefulla ting jag har där hemma som jag inte värdesatte innan jag åkte hit.

Medvetet åkte jag hit för att bli starkare, och göra något med mitt liv. Var det en täckmantel? Åkte jag hit för att jag som alltid flydde, men någonstans i flykten kom jag på att det är det jag ska sluta att göra. 

Eller sitter jag här och kommer på massor med motiv för att jag ska åka hem för att det är det jag längst bak i huvudet vill göra? Eller är det det jag vill göra?

Jag har redan efter den här korta vistelsen förstått att jag vill börja plugga. Det hade jag inte kommit underfund med hemma. Och jag har börjat öppna mig för dem som ska vara mig närmast, iallafall i skrift  och det är inte så lite när det väl kommer till mig. 

Så frågan är. ska jag åka hem? 

Hela min kropp stretar emot för att enligt mig, min uppväxt och mina tankar är det det man inte ska göra. Kanske är det dags för mig att ändra på det? Dags för mig att bryta mönstret?

Jag låter lugn, men det är helt motsatsen vad jag är. 

10 dagar är en evighet här, men inte ens en sekund hemma.