Sjung under min balkong och jag faller direkt. Jag lovar.

Koncentrerat och hoppressat. Mycket aggressioner på lite plats. Det som ska vara, och också är, är underbart. Jag ser det och vet det. Men tankarna trängs undan. 

För att jag inte har det? För att differensen är så enormt stor så det inte ens finns utrymme för den? För att det är fint och det aldrig funkar för mig? För att jag har hjärnspöken och har en tanke? 

Jag har ätit  obegränsat (vilket aldrig är ett bra ord för mig) med kräftor och räkor. 

De andra har druckit vin. Massor med vin. Och ätit några kräftor. Och några räkor. Men mest har de druckit vin. 

Jag ligger och lyssnar på Blomgrens fest som finns bakom den högra väggen. Hans unga nyblivna artonåriga (?) släkting spelar Backstreet Boys och har födelsedagsfest. De hoppar som studsbollar över den arga grannen som bor nedanför dem som de antagligen inte tror finns. Nu kommer hon aldrig klaga på mig mer. 

Det är så jävla klockrent så jag tror jag dör.

Nu ska jag göra något jag inte gör och sedan ska jag inte skjuta upp det oundvikliga längre. 

Genomtänkta ord ska skrivas x2 och jag ska vara bra!