Idag gjordes ett besök tillbaka till dåtiden. Och ja. Vissa moment i dåtiden saknas faktiskt. Oändligt mycket. 

Samtidigt så saknas andra moment i dåtiden helt åt andra hållet. Oändligt lite.

Ett besök, några bilder, några tankar, och ensamheten med känslan av att man inte är ensam, kan vara enda som behövs för att den förlorade inspirationen ska komma tillbaka. Med toppad inspiration och kreativitet försökte jag. 

Men när känslan, tankarna och inspirationen inte vill lämna hjärtat och hjärnan, gå ner i högra armen och dess fingrar till blyertspennan jag håller funkar det inte. 

Funkar det bara när jag mår som sämst? När jag inte ens kan förklara insidan i ord utan måste rita hur min insida ser ut? 

Det jag ritade idag kunde vem som helst ha ritat. Varför är jag ena stunden bäst och andra stunden sämst? 

Oväntade händelser som var väntade gör att humöret hoppar upp några steg. Tänk att så lite, gör så mycket. Varför gör vi inte lite, mer? 

Naiv och blåögd. Öppna ögonen havsöga! 

Varje gång man har klarat att klättra upp till toppen av berget faller man ner. 

Men när man ska klättra upp igen, klättrar man med större styrka och precision än innan.  

Ur allt dåligt kommer någonting gott.

Men det hindrar mig inte för att skrika lika mycket - eller mer - för varje fall.

Insikten att jag är en stark person kom när jag minst anade det och vid tidpunkten när jag minst kände mig som det. 

När någon nära är där jag var och tar till det yttre för att hjälpa sig själv - vilket verkligen inte är att hjälpa sig själv utan bara är att skjuta landningen på fallet framåt. 

Överallt runt mig, och alltid så ofta runt de jag tycker så mycket om. Jag kokar inombords och tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag är fruktansvärt arg och jag blir väldigt sällan riktigt arg. Och nu är det inte ens tillåtet att bli det. 

Man kan sitta och ställa frågorna varför och hur, många gånger, men det kommer inte hjälpa. Ta tag i det, prata och var nära.  Alla tre faktorer skrämmer skiten ur mig och att vara nära är det jobbigaste enligt mig. 

Det är då min överlevnadsinstinkt sätter in och säger att jag ska fly. och jag hatar det. 

C'est Pauline. Och för alla som vill veta och är intresserade kan jag inte franska. Förutom Bon appetit, Bonjour och det franska ordet som låter som kötthuvud om man mumlar lite. Ett svamlande, mumlande, franskinspirerande svenskt kötthuvud blir på översatt franska jag vill ha dig. Oerhört bra att kunna. Så alla som kan franska vet nu vilket/vilka ord jag syftar på. 

Och just det! C'est betydde tydligen ingenting. Jag är förvirrad och kommer aldrig börja läsa franska. 

Idag är det också precis en månad till jag officiellt blir londonbo! OJ! 

För övrigt, det sista man vill höra av  passagerarna bakom på bussen är: jag mår bra, jag behöver bara spy.