Tills slut blir riskerna bara dumdristiga och jag förstör mer än vad jag kommer få tillbaka på en lång tid. Då en kommentar, en mening, ett ord raserar och bryter. 

alla celler i kroppen blir märkligt påtagliga och blodet rusar genom alla tänkbara vener och artärer som finns. känslan av att luften inte kommer räcka till skräms och ger en lämning av stickande armar och ett bultande och värkande hjärta. värken kommer dock inte av rädslan. den kommer av en helt annan orsak men gör minst lika om inte mer ont. jag vill jag vill jag vill men jag vet att tankarna ska gå i andra riktningar. för jag vet att det inte går och jag inte kan spela efter spelreglerna och jag måste fuska och hitta på egna spelregler. det är det som är meningen att knuffa ut spelpjäsen så den kan börja om från start och jag kan gå i mål med ett försprång på hundratusenfemtio steg minst. och då är den gula spelpjäsen obetydlig eftersom spelet är slut men även den röda spelpjäsen är obetydlig, så varför spela? så lite som behövs, så lite som förstör. så lite som sägs, så mycket som förblir tyst. så mycket som följer med till graven. inga hemligheter, bara osagda meningar.

det gör så ont. för jag vill ju det så förbaskat förbaskat mycket.