Min sen länge drömfria sömn har ersatts av nätter fyllda av händelser. 

I natt vaknade jag av en rusande puls som tycktes höras över hela rummet.

Massa folk var fångade på Svanvik av stereotypen för en våldtäktsman. 

Jag var den enda som fortfarande var fri och kunde rädda allihop.

Liknande mardrömmar har jag haft sedan jag var mindre. Att jag skulle rädda alla, dock har jag aldrig lyckats. Jag har alltid blivit fångad eller vaknat innan.

När ska jag inse att jag inte kan rädda alla?

Imorgon ska jag till kyrkan. Så ofta som jag har varit där dem senaste två veckorna har inte jag varit sedan jag konfirmerades.