Jag tror att allt har påverkat mig mer än vad jag trodde. Att även om jag trodde att jag arbetat mig igenom det mesta så kommer det alltid finnas spår av det.

Förvånande och skrämmande händelser som förvånande nog fortfarande ger insikt i vem och vad jag är, och även vem jag och vad jag inte är, dyker upp. Det är sådana tillfällen då jag saknar något. Något jag inte kan sätta fingret på, något som ska finnas där som inte finns där. 

Jag måste bearbeta, arbeta och tänka. Jag måste lämna, slappna av och lita. 

Jag vet ju vad jag vill. Varför är jag så orolig, varför är jag snurrig. Varför oroar jag mig när jag vet att jag måste? 

Och min fot gör ont. Fan.